När jag steg upp i morse och drog undan vardagsrumsgardinen
bländades mina ljuskänsliga ögon av snötäcket som signalerade om att vintern
kommit för att stanna.
Det får mig att tänka på livets växlingar, vad som förändras
i oss och vad som består.
När jag kupar händerna om kaffemuggen tänker jag på hur
skönt det är att vara ensam hemma och rå om sig själv när yrvädret äntligen är
i skolan igen. När vi båda var sjuka passade jag upp honom tills det gick mig
på nerverna. Istället för ”Vill du vara
snäll och hämta ett glas vatten åt mig mamma” sa gossen ”Hämta! Gitta!
Fotarbete!” När han såg min irriterade blick brast han ut i gapskratt. Den
bisarra humorn är ett arv på mödernet får jag medge.
Jag slås av en för mig ny tanke och insikt. Jag har alltid
varit en kaffeserverande flicka.
Som barn brukade jag leka att jag var mamma och väntade hem
man och barn som jag älskade att passa upp. Mina röda, nötta plastkoppar fyllde
jag med kokkaffe som jag lagat till av gyttjigt vatten och serverade i låtsasköket
som jag ritat med en käpp på marken och först noggrant sopat rent med mammas
sopskaft.
Längre fram i livet, närmare bestämt när jag fyllt nitton,
och fått mitt första arbete som sekreterare på ASEA STAL i Finspång fortsatte
jag att tjänstvilligt servera kaffe. Det var på 80-talet när det fortfarande fanns
jobb för kontorsråttor som mig.
Jag var stolt över mitt arbete på gasturbindivisionen där
jag satt tillsammans med gubbarna i kostym och den andra kvinnliga sekreteraren
i ett för tidsandan typiskt kontorslandskap. Jag satt vid skrivmaskinen och smattrade
rappt ner på papper det chefen dikterat, övade min skolengelska med skojfriska
brittiska affärsmän i telefonen och rökte Marlboro Light medan jag nitade ihop
dokument.
Vid specifika tillfällen när avdelningen gästades av utländska
affärskompanjoner så ombads jag servera kaffe åt herrarna i konferensrummet.
Jag minns att jag var både glad och förlägen över blickarna och de överseende leendena
jag brukade få när jag trippade in i mina mintfärgade pumps och lyfte kannan
med darriga fingrar.
Annat var det vid kopieringsmaskinen. När avdelningens
burduse flickjägare kom och klappade mig på rumpan medan jag kopierade en
jättehög med PM. ”Du får sluta gå i så där tajta jeans ”, sa han menande och
jag skämtade tillbaka trots att jag kände mig obekväm med hans närmanden.
Det har gått nästan trettio år sedan jag slutade min tjänst
som sekreterare men somligt är sig likt.
Idag är jag hemtjänstflicka, ja det är så de gamla säger
trots att jag närmar mig femtio. Antingen är de skumögda eller helt enkelt
rara. Hursomhelst så tycker jag om det och lika trevligt är det med kaffet än
idag, antingen jag brygger eller kokar det på de äldres vis. Jag önskar bara
att vi hade mer tid att njuta av en tår med våra gamla. Det finns ett stort och
ömsesidigt värde i att lyssna till deras levnadsberättelser och krama den
skrynkliga handen ömt över köksbordet.
Det händer att en och annan dement gumma står med kutig rygg
i finrummet och dukar fram koppar åt man och barn som inte längre finns i
livet. Då tänker jag på min barndom och lerkaffet jag rörde ihop åt mina
skuggfigurer. Hur livet rör sig i cirklar och allting börjar om.
